Bilar och JAG.


Jag har så länge jag kan minnas alltid känt mig trygg i bilar.
Som barn så åkte jag en hel del bil med min pappa. Vi åkte (vad som kändes som) land och rike runt och man kunde ibland tro att hans företag var stationerat i hans bil och inte på hans kontor.
Jag minns att jag alltid trivdes bra i pappas blå:a merceders med skinnklädsel. Jag tyckte/tycker att vissa mercedersbilar ser ut som breda katter och det var precis så jag kände inför denna bilen. Den var stor, rymlig (om bilen inte var fulllastad med prylar) och spann som en katt när pappa körde. Jag la alltid mitt huvud mot det kalla fönstret och somnade oftast med en gång så fort bilen startat. Bilen hade ett speciellt brus, doft, läte, vibration och den kändes trygg.
När pappa körde så behövde han ta pauser (av förklarliga skäl, man blir trött av att köra långa sträckor) men så fort han stannad bilen så vaknade jag till. Klarvaken som en ljus, satt jag där i mörkret och väntade på att pappa skulle starta bilen igen. 
Bilen kändes inte trygg längre när den stod still. Den brummade inte sitt spinnande läte längre. Det fanns ingen acceleration eller någon hastighet. Bilen kändes helt plötsligt väldig exponerad som att någon kunde hoppa fram och attakera oss.
Jag minns inte om pappa lät radion var på medans han sov men jag minns att panelen framme mellan säterna lyste sitt gröna sken och så satt man där, tittade fram och väntade i det kolsvarta mörkret. Väntade på att minuterna skulle gå så den trygga katten kunde vara i rörelse igen.

Jag minns att varje gång man åkte med pappa på de lite längre sträckorna så fanns det alltid en termos med kaffe och en påse algreens bilar gömd under hans säte där framme. Det var hans sätt att hålla sig pigg och orka köra dessa sträckor. Jag vet att jag och mina bröder fick mer än vår del av godis som barn men det kändes fortfarande alltid lika orättvist när man inte fick godis och sen såg man pappa ta godis när han trodde att man inte såg.

När jag tittar tillbaka så minns jag även alla ofantliga bilturer man tagit med mamma.
Vi sa att vi tittade på hus och det kanske vi till viss del gjorde men mycket var det för att släppa på spänningar som fanns i kroppen, prata eller skrika av sig eller bara för att ta en tur och slippa åka hem.
Jag vet att jag har många gånger när bilen stannat till utanför vårt hus känt ångesten för att gå in och då vänt mig om mot mamma och sagt "kan vi inte bara ta en tur och åka runt?". Varför vet jag inte men efter en stund så kändes det lättare. Man fick kraft och ork till att åka hem.
Idag har jag själv körkort och har inte samma bilvanor som man hade när man var mindre men än idag så kan jag känna i kroppen att jag behöver ta en tur med bilen. Destinationen spelar ingen roll, man behöver inte ens ha något mål med bilfärden utan att bara åka runt. Bara det att starta bilen och ta en tur.


Än idag så känner jag mig trygg när jag sitter i bil. Speciellt när jag kör. Jag känner mig självsäker, stark och som om jag besitter med makten över hela världen.

 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Theréses egen hörna!

Den som är stark kan le åt sin svaghet!

RSS 2.0