Finns det för mycket ärlighet? 

 

 

Jag funderar ibland på om det kan i vissa sammanhang finnas för mycket ärlighet i olika avseenden. Ärlighet talar för sig själv och som många säger "ärlighet varar i längden". 

Jag minns att jag som liten ibland drog en och annan vit lögn. Lögnen kunde handla om löjliga saker som drömmar man inte haft eller saker man inte gjort. 

Min mamma ifrågasatte en gång att jag sagt till min bästa kompis att jag sett en film som jag egentligen aldrig hört talas om. Jag tänkte "äsch, vad gör det?" men jag reagerade på det min mamma svarade, att det är mycket enklare att tala sanning än att ljuga, för ljuger man så måste man ha oerhört bra minne för att inte glömma sina lögner och därmed undvika att bli påkommen med sina lögner. 

Vilket är väldigt sant och oerhört självklart när man hör det, men tänker man alltid på det när man drar en lögn? 

Jag har sedan länge slutat med vita lögner och avskyr uppriktigt sagt alla (avsett färg) lögner. Har svårt att respektera, förlåta och återfå förtroendet för en person som har ljugit för mig.

Men finns det situationer då det är "OK" att ljuga? & Kan det finnas för mycket ärlighet? 

Jag måste faktiskt säga att jag är verkligen troende på ärlighetens betydande roll och jag tror att det inte (om i så fall YTTERST få fall!) att det är "OK" att ljuga. 

Men! Att tala sanning är inte detsamma som att alltid, i alla situationer, vräka ur sig vad tänker och tycker. 

Respekt, är också ett viktigt ord med stor betydelse!