När jag tänkte tillbaka på mitt liv, undrar jag ibland hur fasen jag har stått ut, orkat och ibland känns vissa perioder från mitt liv så avlägsna att jag undrar om det har varit från samma liv.
Jag tänker inte gå in på detaljer vad mitt liv har innehållet eller inneburit i detta inlägg men jag minns när det var som allra tuffast, de perioder jag uppriktigt sagt trodde att det vore bättre om jag inte längre fanns, inte önskade längre att leva och till och med försökte att ta mitt liv.
Allt jag läste, allting som alla sa var att ”det blir bättre snart, håll ut” eller ”Du kan inte veta om det blir bättre om inte du finns kvar?”.
När jag mådde som allra värst tyckte jag att dessa råd var provocerande och ville jag bara skrika tillbaka ”FYFAN VA NI LJUGER! Det kommer aldrig blir bättre!”. När jag mådde aningen bättre så tänkte jag, ”OK! om det nu stämmer att det blir bättre. NÄR FASEN SKER DETTA DÅ? Säg till mig! NÄÄÄÄÄR?”.
Jag var trött på att må dåligt och trött på att kämpa. Det kändes som det efterlängtade ”bättre” aldrig kom. Idag, såhär i efterhand är jag tacksam att jag höll ut. Höll hårt i den sista gnistan jag hade, försökte lita på att det var sant, att det skulle blir bättre, snart, snart och tillslut, jag vet inte hur, så blev det bättre.
Idag mår jag bra, jag mår faktiskt bättre än bra, jag är lycklig.
Så, finns det någon där ute som mår så dåligt, hoppas jag att ni också håller ut, för livet blir bättre, tillslut, jag lovar.