.. I fredags hade jag haft mitt körkort i 234 dagar. Det var dagen då jag körde ihjäl mitt första djur.. En stackars igelkott fick ge sitt liv omkring halv ett i lördags natt.

Det jag minns är hur jag kör igenom SK, vi är vid skolan och plötsligt skriker Anders "AAKTA IGELKOTTEN".
Jag ser hur en liten varelse springer mot vägen men jag ser också bilen som kommer i mötande riktning, jag kan inte väja och hinner inte titta bakåt, för att se efter om jag kan tvärnita.. Jag bara släpper allting, blundar och skriker.. 

Jag minns att min sista känsla innan däcket avslutar djurets liv, är en sådan hemsk känsla av hjälplöshet.
En duns, och bilen fortsätter bara rulla.. Vi fortsätter rulla och jag börjar gråta.
Skakar och gråter.. men bilen fortsätter rulla. Några sekunder senare hör jag världens världs garw från baksätet. Det är mina två passagerare i baksättet som påbörjar en skratt i bilen som får oss alla andra också att skratta.
Mitt i all chock, skrattar vi. Bilen står nästan stilla nu och jag skrattar, skakar och gråter.

Detta är verkligheten. Det var inte vackert, det var inte vad någon av oss ville, men ändå hände det. Men så i denna hemska situation, så var det äkta.. Det är ingenting jag kan gömma undan under sängen, utan det är något som jag får leva med.



Obs! Detta är ej den igelkotten, utan en som bodde i vår trädgård i somras.