Jag är en sådan person som sällan ser låtar som direkt "deppiga".
Det var under min klassresa till Barcelona som det disskuterades om låten "9 crimes- damien Rice". Alla utom jag i disskusioner säger att låten är så himla deppig, då jag starkt motsäger detta och jag påstår att låten är vacker.
Detta har jag funderat på en del och kommit fram till att jag nog egentligen aldrig ser någon genre av musik eller någon specifik låt som "deppig". Varför? Ja, det kan man ju undra.. Jag hör ofta att bandet "kent" uppfattas som att vara deppigt och att tillexempel "gotare" ska lyssna på "typisk" deppig musik. Jag håller inte riktigt med om detta. Jag förstår inte hur man kan uppfatta någon låt som deppig, jag tycker att musik är (i flesta fall) vackert. Musik är en konst och hur kan man då komma och dömma det?
Jag vet inte vad det är som gör att jag inte känner att viss musik är deppig. Det kan vara att jag är så deppig i mig själv, att jag har varit med om så mycket att jag känner mig immun. För immun mot deppighet och jobbiga känslor att de inte berör mig? Eller kan det vara så att jag försöker skydda mig själv? Jag vill inte se musik som deppig och jag kanske inte tar till mig musik som samma sätt som andra. Lyssnar inte lika noga, lyssnar inte bokstavligt på vad musiktexter står för utan jag vill bilda egna uppfattningar om vad jag vill texten skall stå för?
I vilket fall så ser inte jag musik som deppigt. För mig så är musik konst och det är vackert.
Kommentarer
Trackback
