Så idag tänkte jag att jag skulle överraska min sambo eftersom imorgon har vi bott ihop i ett år, och hur gör jag då? Jo, jag vet att om man ska försöka skämma bort min sambo så är det sötsaker eller hamburgare som gäller. Så, in på ett kondis för köpa tapas-bakelser och inser ironin i veckans olika inköp för att göra den andre lycklig. ;) 

Men vad är det de säger? Smaken är som baken 

Jag vill njuta nu, NU! 

När jag tänkte tillbaka på mitt liv, undrar jag ibland hur fasen jag har stått ut, orkat och ibland känns vissa perioder från mitt liv så avlägsna att jag undrar om det har varit från samma liv.
Jag tänker inte gå in på detaljer vad mitt liv har innehållet eller inneburit i detta inlägg men jag minns när det var som allra tuffast, de perioder jag uppriktigt sagt trodde att det vore bättre om jag inte längre fanns, inte önskade längre att leva och till och med försökte att ta mitt liv.
Allt jag läste, allting som alla sa var att ”det blir bättre snart, håll ut” eller ”Du kan inte veta om det blir bättre om inte du finns kvar?”.
När jag mådde som allra värst tyckte jag att dessa råd var provocerande och ville jag bara skrika tillbaka ”FYFAN VA NI LJUGER! Det kommer aldrig blir bättre!”. När jag mådde aningen bättre så tänkte jag, ”OK! om det nu stämmer att det blir bättre. NÄR FASEN SKER DETTA DÅ? Säg till mig! NÄÄÄÄÄR?”.
Jag var trött på att må dåligt och trött på att kämpa. Det kändes som det efterlängtade ”bättre” aldrig kom. Idag, såhär i efterhand är jag tacksam att jag höll ut. Höll hårt i den sista gnistan jag hade, försökte lita på att det var sant, att det skulle blir bättre, snart, snart och tillslut, jag vet inte hur, så blev det bättre.
Idag mår jag bra, jag mår faktiskt bättre än bra, jag är lycklig.
Så, finns det någon där ute som mår så dåligt, hoppas jag att ni också håller ut, för livet blir bättre, tillslut, jag lovar. 

 

 

Vad betyder ordet "Hemma" för mig? 

När jag var tonåring, osäker och ville passa in så var mitt hem en vacker fasad som jag ville skulle vara fläckfri, någonting som jag kunde visa upp. Vackra tavlor, blommor på bordet och framför allt det skulle vara snuskigt "pryl-" och "damm"fritt. 
Det blev ett tvång, jag blev fanatisk och kunde få vredesutbrott för mina familjemedlemmar smutsade ner och inte städade undan efter sig. Mitt tvång att mitt hem skulle vara fläckfritt och perfekt bottnade sig i en osäkerhet men på ett djupare plan även en symptom i sjukdomen anorexia som jag led av en kort period under grundskolan. 

Jag kommer aldrig glömma när kompisar skulle komma över och vid de tillfällerna som mitt rum såg ut som kaos så fick jag panik och tryckte bokstavligt talat in allting under sängen för att det inte skulle synas. 
Allt eftersom åren har gått så har jag släppt på kraven att mitt hem skall vara "fläckfritt", självklart är det så att jag vill att det ska vara rent och snyggt när gäster kommer hem till mig men det är inte längre ett tvång eller något som jag mår dåligt av. 
Jag var hemma hos en kompis i hans föräldrars hem och vid matsalsbordet så fanns det en tavla, högt ovanför vitrinskåpet så den syntes endast i vissa vinklar, där stod det "Mitt hem är inte lönsamt men det är trivsamt". Budskapet träffade mig som en örfil i ansiktet och jag kändes mig så träffad av budskapet. 
Ett annat uttalande som fått mig att reagera och tänka efter är "Homes are for free expression not good impressions", det har fått mig att tänka och fundera. 
Vad är hemma för mig? 
Hem kan ha olika betydelser, för mig är ett ställe där man kan vara avslappnad, utan prestations- krav eller ångest förekommer och ett ställe där man kan vara sig själv. Hemma för mig betyder att där är jag mig själv och där kan känslorna få "fladdra fritt". 
Hus, villa, slott, lägenhet eller husvagn, jag tror att hemma kan vara vilken byggnad som helst, eller ha vilken placering som helst. Jag kan älska mitt hus eller avsky det men det stora för mig är personerna som finns i mitt hem, min familj. 

Avslutningsvis, hem för mig betyder trygghet, värme och familj. 

Finns det för mycket ärlighet? 

 

 

Jag funderar ibland på om det kan i vissa sammanhang finnas för mycket ärlighet i olika avseenden. Ärlighet talar för sig själv och som många säger "ärlighet varar i längden". 

Jag minns att jag som liten ibland drog en och annan vit lögn. Lögnen kunde handla om löjliga saker som drömmar man inte haft eller saker man inte gjort. 

Min mamma ifrågasatte en gång att jag sagt till min bästa kompis att jag sett en film som jag egentligen aldrig hört talas om. Jag tänkte "äsch, vad gör det?" men jag reagerade på det min mamma svarade, att det är mycket enklare att tala sanning än att ljuga, för ljuger man så måste man ha oerhört bra minne för att inte glömma sina lögner och därmed undvika att bli påkommen med sina lögner. 

Vilket är väldigt sant och oerhört självklart när man hör det, men tänker man alltid på det när man drar en lögn? 

Jag har sedan länge slutat med vita lögner och avskyr uppriktigt sagt alla (avsett färg) lögner. Har svårt att respektera, förlåta och återfå förtroendet för en person som har ljugit för mig.

Men finns det situationer då det är "OK" att ljuga? & Kan det finnas för mycket ärlighet? 

Jag måste faktiskt säga att jag är verkligen troende på ärlighetens betydande roll och jag tror att det inte (om i så fall YTTERST få fall!) att det är "OK" att ljuga. 

Men! Att tala sanning är inte detsamma som att alltid, i alla situationer, vräka ur sig vad tänker och tycker. 

Respekt, är också ett viktigt ord med stor betydelse!